Way Out West anordnades för andra året i rad i Göteborg, som för ovanlighetens skull faktiskt inte hade några regnmoln över sej under den tiden festivalen var. Schysst väder gör det så mycket bättre, det är inte kul med regniga festivalområden. Anyway, perfekt dag tänkte jag och väntade mej en del trevliga musikaliska framträdanden. Min priolista toppades av Lil’ Kim och Kelis, och givetvis Neil Young men det måste man väl inte nämna, och N*E*R*D hade jag ju inte tänkt missa heller. Men första konserten jag såg var lördagens första konsert. På scenen stod softrocksoulgruppen Joan As Police Woman. Trevlig musik, men nog om dem. This is a hiphopblog after all. (Men för er som gillar omväxling och trevlig musik – Joan As Police Woman var namnet). Klockan närmade sej sen 15.00 och jag tog plats längst fram vid scenen där Kelis skulle köra sitt gig. Hon var en kvart försenad men hennes DJ höll publiken på gott humör, och sen kom Kelis ut och frälste publiken, åtminstone mej, med supersköna Millionaire. Hon körde sedan igenom ett gediget gig, där hon blandade råa låtar såsom Bossy och Blindfold Me med ballader, osliskiga sådana - det är det som är så fint med Kelis, hon blir aldrig mesig - såsom Lil Star och Till The Wheels Fall Off. Kelis snackade en hel del mellan låtarna, och sådant är alltid skoj tycker jag. Hon berättade bland annat att hon tyckte att hon var döv och att hennes man (Nas that is) alltid klagar på att hon har TV:n på för högt ljud, och att hon i stort sett hatar alla och därför pausade hon från musiken ett par år. Och nej, Kelis var inte dryg. Hon är provokativ och säger det hon känner för, men hon är bara stencool så istället för att förolämpas eller tycka att hon är olämplig så blir man bara impad av hur rå hon är. Andra låtar som Kelis körde var Trilogy, Milshake, Trick Me, Keep It Down, Get Along With You och möjligtvis några fler som jag inte minns. Festivalens bästa konsert enligt mitt tycke och jag älskar Kelis nu.
Kelis - Bossy (många fler videos som jag filmade finns på youtube.com/karinlilbridge, från denna konsert och från de andra.)
Klockan 18.00 var det dags för Pharrell Williams och hans vänner att entra scenen. Jag stod inte speciellt långt fram eftersom jag planerade att dissa dem efter en stund för att stå längst fram på Lil Kim. N*E*R*D var galna och helt sprängfyllda av energi. Jag har inte lyssnat på deras senaste platta och inte så värst mycket på de tidigare heller, så jag kände inte igen så många låtar. Jag vet att de öppnade med Anti Matter och sen körde de Spazz och Rockstar också. De är de enda låtarna jag kan minnas att de körde. Jag kollade på ungefär 40 minuter av deras set och sen gick jag till den andra stora scenen, där det inte var en kotte. Jag ställde mej vid staketet och spanade in N*E*R*D på storbildsskärmarna. Jag kan inte säga så mycket om N*E*R*D, annat än de är ett galet liveband. Jag skulle gärna se dem igen när jag är lite mer uppdaterad på deras musik.
N*E*R*D slutade och Lil’ Kims konsert skulle enligt schemat börja direkt efter. Det dröjde dock en halvtimme innan Kim kom ut på scenen. Innan hade hennes två sidekicks kastat ut sju tusen Lil’ Kim t-shirts till publiken. Kim kom sedan ut efter ett långt intro där vi fick veta att vi väntade på ”the queen of all queens, the bitch of all bitches”. Lil’ Kim var typ en dvärg. Haha, nämen hon var jättekort. Jag såg henne knappt, och alla fotografer framför scenen skymde henne. Hon kickade i alla fall igång konserten med ett ”Sweeeeden, I’m heeeeere” och sedan en snabb version av It’s All About The Benjamins. Eftersom hon var så pass sen, och schemat var tajt så körde hon bara i 25 minuter. Inte speciellt lyckat. Låtvalet var märkligt. Vi fick höra Diddys Last Night, Aguileras Lady Marmalade och ett par låtar som ingen i hela publiken verkade känna igen. Lil’ Kim har väldigt många egna hits att välja ifrån, men allt vi fick var How Many Licks och Lighters Up. Möjligt att det var någon mer också, minnet sviker. Hon passade även på under det extremt korta setet att ta upp en stackars kille från publiken för att sedan porrdansa med honom till förskräckliga Lollipop. Pinsamt (men vill ni garva lite så spana in min youtubekanal, jag filmade det nämligen). Jag kan inte säga annat än att Lil’ Kims framträdande var riktigt dåligt. En så stor artist som henne ska verkligen leverera mer. Jag har svårt att tro att något fan av Queen Bee var nöjd med konserten. Men det fanns lite positivt i det hela också. Kim sjöng och rappade bra live, det lät jävligt bra när hon väl fick igång låtarna. Lil’ Kim skulle kunna vara så bra live, det är jag säker på. Lördag den nionde augusti blev det bara helt fel. Det var en märklig, och framförallt dålig, konsert. Men, jag skryter ändå gärna om att jag har sett Lil’ Kim. För alla er som var där och såg henne – ge inte upp på henne, en pinsamt dålig konsert gör inte hennes feta soloplattor sämre.
Lil' Kim - Lighters Up (många fler videos som jag filmade finns på youtube.com/karinlilbridge, från denna konsert och från de andra.)
Kvällen avslutades med lite Håkan Hellström, lite Fleet Foxes och mycket Neil Young. Neil Young var grym. Om jag är på en hel konsert där artisten är någon som jag inte kan en enda låt av och aldrig har lyssnat på, men som ändå inte tråkar ut mej så är det bra. Och sådana där rocklegender verkar aldrig svika heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar