Det är svårt att inte vara konservativ när det gäller hiphop. T.I. har ändrats genom åren, från en rå kaxig emcee till en stjärna som gör poplåtar med rapverser. Man vill klaga på det, men sen känner man en känsla av orättfärdighet. Varför ska T.I. behöva göra samma sak hela tiden? Det skulle väl bara resultera i att han blir fejk, eftersom (nästan) alla människor utvecklas och förändras. Med förra årets T.I. Vs. T.I.P. började Tip röra sej mot mer refrängstarka poplåtar till skillnad från de hårda, men ändå med den odödliga southswaggern, hiphoplåtarna som finns att lyssna på på fenomenala Urban Legend och övriga plattor. Med Paper Trail har T.I. tagit ännu fler steg på den påbörjade vandringen. Till en början var det lite irriterande, det kändes inte helt rätt. Men ju mer man lyssnar, desto mer sätter sej hookarna och desto mer uppskattar man det. De hårda råa låtarna som finns med på albumet känns till och med helt fel. Som om T.I. försöker vara någon han inte är. Det finns dock ett par spår som alltid finns att hitta på ett T.I.-album, och det känns tryggt och igenkännande. Den nya typen av numera typiska T.I.-låtar representeras riktigt bra av Whatever You Like, My Life Your Entertainment och Live Your Life. På den sistnämnda låten gör Rihanna det riktigt bra, men sen kontrar T.I. med plattans bästa verser och det är fullkomligt lysande. Dock är jag totalt oförstående till att Just Blaze samplade fruktansvärda Dragostea Din Tei så pass mycket. Det är ett förskräckligt inslag i låten, men det hela räddas sedan av, än en gång, fe-no-me-na-la Rihanna och Tip.Paper Trail är främst en drös med starka refränger. B.o.B. gör det på On Top Of The World, Usher på My Life Your Entertainment, Rihanna på Live Your Life, John Legend på Slide Show, Justin Timberlake på Dead And Gone och så vidare. Det är grymma hookar, som lätt fastnar och därför är det svårt att sluta lyssna på albumet. Kan man acceptera det och släppa drömmen om en kaxig streetemcee som spottar över hårda beats så ska man med rätta tycka om det här albumet. Främst refränger säger jag, men det betyder inte att texterna är blaha. Det är grymma texter, T.I. låter riktigt vass, men jag tycker ändå att det är hitlåtar som det här albumet handlar om. Det är imponerande, men givetvis känns det mysigare och genuinare när det är djupt rotad hiphop som är så otroligt mycket mer än bara en hook som är svår att glömma. T.I. försvinner ofta på sitt eget album, men vid vissa tillfällen rätar han på sej och visar vem som är The King. No Matter What, albumets bästa låt, är det bästa exemplet på det. T.I. är en av världens bästa rappare, både textmässigt och flowmässigt.
Jag måste väl nämna Swagger Like Us också. En låt med en fantastisk line-up. Om det hade varit för ett år sen, då Kanye West inte hade kärat ner sej totalt i vocodern. Han förstör hela låten, och drar de andra med sej till viss del. T.I. är den enda som jag tycker levererar det som man kan förvänta sej. S.L.U. är en av de sämsta låtarna på plattan. Lyssna istället på Diddys version av låten, han kills it!
Bästa spår:
No Matter What
Live Your Life (Feat. Rihanna)
Dead And Gone (Feat. Justin Timberlake)
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar