John Legends två första album skiljer sej mycket från varandra. Hans lysande debut, Get Lifted, var glad och soulig R&B med många otroligt starka spår. Uppföljaren, Once Again, var lite svårare. Djupare toner med en touch av vemod, delar av R&B:n hade försvunnit och ersatts med utdragna djupsouliga refränger. När Green Light, Evolvers första singel, släpptes visade John Legend upp en tredje sida av sej själv. Green Light är det poppigaste John Legend gjort, och Andre 3000 ger låten en dos av superfunk. Senare läckte det ut några pianoballader och ingen visste vad man skulle vänta sej av John denna gång. Nu när skivan är släppt och vi ar fått höra på den så visade den sej vara ungefär som jag just skrev – poppiga funklåtar och pianoballader med lite vackert gitarrplink. Det är sköna låtar, men ingenting som direkt sätter öronen ur spel. John Legend känns mysig och personlig, fast ändå en aning busig och lurig. Det är svårt att definiera mannen. Jag skulle nästan vilja kalla den musik han gör för unik. Hans djupa och speciella röst känns som att den kommit till endast för långsam pianosoul, men istället använder han den ofta till mer melodiska och någorlunda up-tempo R&B-beats, och skapar på så sätt musik som ingen annan idag gör. På det här albumet har han tagit ett par steg mot det gamla funk- och soulsoundet, det är modern old school. Detta sound finns gömt i alla låtar tycker jag, men visar sej främst i Satisfaction och Take Me Away.John Legend är utnämnd till den manliga motsvarigheten till Alicia Keys, och visst finns det likheter. Olikheterna är dock fler, Alicias musik är inte lika maffig fast ändå ett par snäpp starkare. Både John och Alicia gör musik som ingen annan gör, och eftersom de ingår i samma breda genre så är det naturligt att de anses vara en manlig och en kvinnlig sida av samma sak. Nog om Alicia och tillbaka till Legend nu. John är bäst när det antingen är vackra pianoballader (Ordinary People, från debuten, är oförglömlig) eller melodiska låtar med en stark instrumental. Starka instrumentaler fanns det mycket av på hans andra platta, och det finns mycket av dem här också. Till detta album har han dock fått det att funka mycket bättre. Refrängerna är starkare, låtarna är mer lättlyssnade och på två av skivans bästa låtar får han till fantastiskt bra samarbeten med R&B-sångerskorna Brandy och Estelle. Apropå gäster så är Kanye Wests (numera normala) alienröst fruktansvärd i samband med annars sköna It’s Over. Det är inte bara rösten, lyriken till hans vers är jag fullkomligt oförstående till. De har inkluderat en remix av låten på albumet, där Kanye kör samma vers fast utan vocoder men det gör inte ens saken speciellt mycket bättre. Folk tycker att jag hatar för mycket på Mr. West, och jag tycker att han förstör för många fina låtar så det känns som ett jämnt race oss två emellan.
Allt som allt är det en bred men ändå stabil platta som visar många sidor, däribland de bästa, av en av musikvärldens mest begåvade musiker. Det som höjer på ögonbrynen mest är Green Light, men den har vi vant oss vid nu, och reaggebombastiska dancehall-låten Can’t Be My Lover. Dock med mer skeptisk förvåning än positiv överraskning.
Bästa spår:
Everybody Knows
No Other Love (Feat. Estelle)
Cross The Line
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar