Skivrecensioner: Young Jeezy, LL Cool J, The Streets

Här kommer tre, lite kortare än vanligt, recensioner på album som droppade nu i september. Jag vill skriva och lägga upp fler recensioner, men det är svårt att hinna med djupa studier av alla album som släpps. Därför blir det nog sådana här ibland. Hoppas ni diggar!

Recensionerna är på:
Young Jeezy - The Recession
LL Cool J - Exit 13
The Streets - Everything Is Borrowed


De här albumen är likadana. Album som har varit hyfsat upphypade inför releasen, album av artister som har varit med ett bra tag, och levererat feta grejer i sina karriärer, och främst av allt – album som, mer och mindre, inte riktigt håller. Det är fåtal feta låtar bland allt för många intetsägande låtar. Det roliga är att de är från en hustler från the dirty south, en britt och en snubbe som började släppa skivor år 1985, så egentligen är de inte lika alls.

Young Jeezy – The Recession
Jag måste erkänna att jag inte har lyssnat speciellt mycket på Young Jeezy, men jag vet att hans första album (som Young Jeezy) ses som ett riktigt grymt album, att hans andra inte var så bra, och att detta skulle bli hans bästa hittills. Det senare påståendet är främst Young Jeezys egna ord, och så säger ju givetvis alla om alla sina album. Nåja, till musiken nu då. Det finns inte så många gästframträdanden på plattan, vilket försvagar plattan, eftersom Jeezy alltid funkar bra tillsammans med andra. Gäster skulle tillföra en variation som verkligen behövs, eftersom detta album är något trist. Jag måste dock säga att Young Jeezys speciella röst, hans stabila flow och vissa riktigt bra låtar absolut räddar albumet från en sågning. Vacation, My President (Nas gästar, woho!), Don’t You Know och Crazy World är plattans bästa låtar.
Betyg: 3/5


LL Cool J – Exit 13
LL försöker för mycket. Det är den känslan jag får av det här albumet. Han slappnar inte av och är inte sej själv. Det är stressade låtar där allt går för snabbt och man förstår inte vad som menas eftersom LL nog inte heller förstår. 19 spår är ovanligt många för album idag, och här är det för många. Hade han skippat fem av dessa, bland annat rock-remixen av Baby, snälla, hade inte plattan blivit bra eftersom de stora låtarna fortfarande uteblir, men plattan hade definitivt klassats som okej. Vissa låtar är dock väldigt värda att lyssna på. You Better Watch Me, Cry och Rocking With The G.O.A.T. är mina favoriter.
Betyg: 2/5


The Streets – Everything Is Borrowed
The Streets, AKA Mike Skinner, har sagt att det här albumet är hans sista, i alla fall som The Streets. Synd tyckte jag förut, bra tycker jag nu. Mikes två första album är totala klassiker, med fantastiska tolkningar av det gråa vardagliga livet i regniga England. På hans tredje album, som kom att följas av detta, tyckte jag att han hade tappat lite av sin berättarkänsla. Låtarna kändes ytliga och då blev det trist. Den nedåtgående trenden började alltså då, och slutförs nu med ett ännu sämre album. Vissa låtar kanske har en bra hook eller så, men det hela faller på att The Streets tydligt har tröttnat på sej själv. Förhoppningsvis hittar Mike inspirationen igen och skapar något riktigt fett, som har känsla i sej. Till dess är det bara att stoppa in Original Pirate Material eller A Grand Don’t Come For Free i CD-spelaren och njuta av en regnig dag.
Betyg: 1/5