Skivrecension: Ludacris - Theater Of The Mind

Jag gillar Ludacris. Tekniskt sätt är han en väldigt bra rappare, och han har en något säregen stil. Han har också haft en schysst utveckling och gör idag mycket bättre musik än vad han gjorde för fem år sedan. På Theater Of The Mind har han tagit in mycket hjälp, och inte bara av rappare. Komikern Chris Rock, filmskaparen Spike Lee och proffsboxaren Floyd ”Money” Mayweather bidrar alla med lite snack mellan verserna. Luda själv håller en jämn hög nivå, som skärps ett par steg när han måste dela micken med stjärnor som Jay-Z, Common, Lil Wayne och The Game. Skivan är dock väldigt lätt att förutspå, och håller sej strikt inom sina ramar. Det mals på med i stort sätt samma lyrik, samma sorts beat och samma sorts arga Luda på spår efter spår. Partylåten What Them Girls Like där Chris Brown och Sean Garrett gästar är … Precis, man behöver inte säga mer än så för man vet redan hur det låter. T-Pain gästar på One More Drink och nu vet ni hur den låter också. Ganska trist. Däremot fungerar samma logik i fördel för Ludacris när man nämner I Do It For Hip Hop (Nas och Jigga gästar), Call Up The Homies (The Game och Willy Northpole gästar), Do The Right Thang (Common gästar, 9th Wonder proddar) och Last Of A Dying Breed (Lil Wayne gästar, med en vers som är outofthisworld!).

Det är svårt att komma fram till om Theater Of The Mind är ett bra album eller inte. Vad är det man ska se mest till? Om det handlar om bra låtar så finns det en hel del. Om man ser till huvudpersonen, som i detta fall bör vara Ludacris eftersom det faktiskt är hans album, så drar han inte ett speciellt tungt lass. Sanningen är dock att gästerna gör Luda gott, de flesta av dem i alla fall, så han har nog hittat det sätt som passar han bäst när det gäller att göra musik.

De bästa låtarna är de med de bästa gästerna, men två av de få spår som Luda kör själv på kan inte helt ignoreras när man ska välja ut vilka låtar som är bäst. Everybody Hates Chris, med en fantastisk produktion av Don Cannon och sampling av en schysst Gladys Knight-låt, är inte något man kan klaga på. Ludacris är den enda som får hålla i micken över DJ Premiers beat på MVP också, och det låter superbt. Skönsjungande Jamie Foxx gästar på Contagious och skapar en skön känsla på albumets enda ballad. Det är en skön kontrast mot resten av albumet, som har ett ganska högt tempo och nivån på intensiteten är densamma. I Do It For Hip Hop, en fantastiskt hyllning till det bästa vi vet, är också en kontrast. Ludacris gör kanske sin bästa vers på albumet, Nas låter som den poet han är och Jay-Z levererar en av sina bästa verser detta år. Det är en tung låt, som med sin känsla och ärlighet nästan gör så att alla andra på albumet låtar känns plastiga.

Det här albumet är svårdefinierat. Musiken är till stor del riktigt bra, men det känns inte helt rätt att så många gäster får ta så stor plats som de gör. Men som sagt, det är nog det spåret som Luda ska köra på så jag väljer att se positivt på detta album. Det är hiphop med influenser av alla dess olika stilar och karaktärer, och det är värt att lyssna på många gånger. Visst finns det ett par bottennapp, men det bra överväger det dåliga.

Betyg: 4/5

Bästa spår:
Call Up The Homies (Feat. The Game & Willy Northpole)
Contagious (Feat. Jamie Foxx)
Last Of A Dying Breed (Feat. Lil Wayne)
I Do It For Hip Hop (Feat. Nas & Jay-Z)
Do The Right Thang (Feat. Common & Spike Lee)