Review: The Game LIVE på Klubben 8/12

Sådär. Bilder och videos är uppe, nu är det dags för texten! Visst var jag snabb nu också? Jag orkar inte sega längre.

När biljetterna till The Game sålde slut blev jag förvånad, eftersom det inte är ofta som hiphopkonserter säljer slut i Stockholm. Jag fick dock tag på en biljett (Tusen tack Henrietta!), och när jag kom till Klubben var jag inte längre förvånad. Ett litet ställe, som var riktigt schysst och skapade en grym stämning. Var man än stod var man nära scenen och man såg bra.

Henok Achido öppnade strax efter utsatt tid, och var hyfsat bra. Jag har aldrig hört något av han tidigare men en del handviftande blev det. Sedan kom Games turne-DJ, DJ Kris-Stylez, ut och skulle starta partyt. Han sa att han hade några överraskningar och började med en rappare från Games crew, BWS. Jag kommer inte ihåg vad han hette, typ Jay-nånting...?, men han körde bara en låt och ingen verkade speciellt intresserad. Sen kom XO ut och körde en låt, Nu Jerzey Devil kom ut och körde sin nya singel, Different Girls, på playback. Fortfarande ingen som var speciellt intresserad. Sist ut av uppvärmarna var Clyde Carson som var sämst men som fick köra flest låtar. Jag kan inga av hans låtar, men jag hade en uppfattning om honom att han var ganska hardcore innan jag såg honom. Dock körde han bara låtar som hade autotunade refränger om att röka, dricka, vapen eller sex. Trist.

När Clyde klev av blev det en liten paus innan Dope Boys startades och Game kom ut. Stämningen höjdes till maximala höjder på två sekunder. Game är otroligt bra på att rappa live, utan att behöva göra speciellt mycket. Han hade med sej sitt crew och några kameramän på scenen, men trots att så många sprang omkring på scenen var det Game som tog allt fokus. Han började som sagt med Dope Boys, och fortsatte med L.A.X.-låtar. L.A.X. Files, Let Us Live, State Of Emergency och Money fick vi höra innan han blandade Documentary-låtar (Westside Story, How We Do, Higher, Hate It Or Love It x 2, Start From Scratch) med Doctor's Advocate-låtar, Dr. Dre-hyllningar och G-Unit-dissar. Han bjöd även på Big Dreams och givetvis Game's Pain.

En bit in i den andra halvan av konserten hade Game hunnit ta av sej jacka, hoodie, t-shirt och linne och ville matcha sin toplessa överkropp med snygga brudar så stora delar av den kvinnliga publiken klättrade upp på scenen medan Game körde Wouldn't Get Far. Sedan ville han ha upp mer folk och det dröjde inte länge innan säkerhetsvakterna hade noll att säga till om och halva publiken trängdes med Game på scenen. Lamporna tändes och det blev kanske aningen för kaosartat. Vilket var mycket synd för det var först då som Game drog igång My Life. Kanske den bästa låten från L.A.X., och definitivt en låt som skulle kunna skapa en magisk stämning. Nu hamnade den lite i skymundan. I kaoset fick vi också höra It's Okay (One Blood) och sedan avslutade Game som han började, med Dope Boys, och en fredshälsning.

Det går inte att säga annat än att The Game har en fantastisk samling låtar att välja på när han ska sätta ihop ett konsertset, och att han är en entertainer. Samt en mycket bra rappare. Om det är så att han har packat ihop och ska sluta rappa nu så är det jävligt synd. Men det känns som att Game har en hel del namedroppande kvar. Så, ni som missade han igår - se till att ni inte gör det nästa gång!

Tidigare: Bilder från konserten / Videos från konserten

ROCK THE BELLS i Stockholm 4.11.08

Tisdagen den fjärde november 2008 var minst sagt en överväldigande dag. Rock The Bells med Supernatural, De La Soul, Mos Def och Nas i spetsen skulle komma till Stockholm och spela på mysiga annexet. Under en och samma kväll. Barack Obama skulle bli vald till USA:s första svarta president, och i och med det skulle kanske det mest fantastiska under denna generation inträffa. Det som skulle hända hände, med lite plus i kanten. The Pharcyde blev inbjudna till den fantastiska hiphopaftonen i Stockholm, istället för Mos Def som till slut dök upp ändå trots nyheten om att han hade ställt in. Och Barack Obama vann en överlägsen seger.

Dörrarna till annexet öppnade för en gångs skull i utsatt tid och publiken såg att ut att vara mycket spridd. Äldre hiphopveteraner, yngre entusiaster, fjortisar, punkrockare och alla möjliga samlades för en afton fullpumpad med livemusik. Svenska rapparen Form One gick upp på scenen först och körde ett par låtar. Jag hade inte hört han förut men han var helt okej. Svängig glad musik med fina inslag av trumpet och saxofon. Han hade med sej någon refrängsjungande Vincent i sjömankostym också. Form One var en lagom introduktion, men han glömdes bort fort när Supernatural gick upp på scenen och hälsade på publiken. En del hade säkert redan fått reda på att Mos Def trots allt skulle dyka upp, men många blev nog förvånade när Supernatural informerade oss om vilka som var in tha house. Supernat gick sedan och förberedde sej för sitt set, men vi fick inte stå och vänta speciellt länge. DJ Scratch, från The Roots, och Supernatural kom ut och framförde ett helt fantastiskt freestyleset. Jag har aldrig sett något liknande. Det var freestyle när den var som allra bäst, och punchline efter punchline som fick folk att jubla och lyfta på taket. Scratch fick på några riktigt tunga beat och det allra bästa var när han gjorde sitt egna A Milli, och Supernat slängde en hel del feta lines i fejjan på lille Wayne. Efter lite random freestylande tog Supernat fram sina finaste nummer. Han meddelande att varje gång Scratch gjorde ett "svoschande" långsamt ljud skulle Supernat snurra ett par varv och förvandlas till en ny rappare varje gång. Så förutom jordens bästa freestylare fick vi se Slick Rick, Busta Rhymes och Biggie Smalls på scenen. Det var inte bara texten och flowet som Supernatural ändrade när han imiterade dem, han lät även precis som dem. Grande grande grande. Som sista nummer lät han publiken slänga upp vadsomhelst på scenen som han sedan freestylade till. Allt för att visa hans enorma freestyletalang.

Efter Supernatural fick vi en kort paus, och sedan klev The Pharcyde upp på scenen. Alla fyra originalmedlemmar till och med! Slimkid3, Imani, Fatlip och Booyie Brown rev av sina oldschool-klassiker en efter en. Ya Mama, Pack The Pipe, Passing Me By, Oh Shit och en hel del fler. De gjorde det fantastiskt bra. Alla fyra hoppade omkring fyllda av energi, och meddelade att trots att de var nästintill 40 år gamla så var de fortfarande de som styrde the game. De var på topp. Det roligaste var när Fatlip stoppade upp det hela och skulle göra ett statement. Han tog upp de rykten som har cirkulerat om att det var han som var orsaken till att gruppen splittrades i slutet av 90-talet på grund av att hans påstådda alkoholism och drogproblem. Fatlip läspade energiskt fram att det var bullshit, och att han bara hade en sak att säga om det. Den yngre delen av publiken trodde att han drog igång en Britney Spears-låt, men det känns bättre att säga att The Pharcyde boybanddansade och sjöng Bobby Browns klassiker My Prerogative. Riktigt roligt, och som tur är fick jag det bra filmat också! Kommer upp på YouTube inom kort.

Efter Pharcyde började det bli ordentligt trångt med folk. Det märktes att kvällens nästa akt, De La Soul, var något som de flesta såg framemot extremt mycket. Vilket givetvis är rättfärdigat! De La Soul är De La Soul, och behöver ingen närmare beskrivnin. De La klev på scenen och hade ett bra drag, även om det sänkte tempot mycket från The Pharcydes energiexplosion. Det var dock en välbehövlig kontrast och att få se och höra De La Soul framföra sina fantastiska låtar som är nästintill 20 år gamla var otroligt kul. Det kändes inte som år 2008. För oss yngre som missade den fantastiska perioden i början av 90-talet när hiphopen var riktigt fresh, ärlig och glad så var nog den här kvällen det närmaste vi kan komma att få uppleva det vi missat. För de äldre som var med redan på den tiden misstänker jag att kvällen kändes som en tidsresa tillbaka till the good old days.

Efter De La blev det ännu mer tajtare, vilket egentligen inte är jobbigt eftersom man helt enkelt kan slappna av helt och hållet och ändå fortsätta vara stående. Haha. Nåja, efter ett tag kom kvällens överraskning Mos Def ut på scenen. I en vackert mönstrad sjal, skinnjacka och blå skjorta. Han gav oss låtar som Hip Hop, Life Is Real, Umi Says och givetvis Ms. Fat Booty. Riktigt fett var att han körde Black Stars Definition också! En av mina favoritlåtar genom tiderna, och givetvis en av de låtarna som jag verkligen hoppades att han skulle köra. Mos Def var inte speciellt livlig utan stod mest still medan han rappade. Den största delen av hans set bestod dock av reagge- och soullåtar som Mos Def snurrade runt och ropade lite till. Det var aningen sent, men ändå originellt och det passade Mos Def bra. Han är dock en riktigt bra rappare med tungt material, och man hade nog hoppats på att han skulle utnyttja det lite mer. Kraftfullt blev det ändå vid vissa tillfällen. Speciellt när han knöt näven till You Can't Stop Me Now och shoutade ObamaObamaObamaObama!

Kort innan Mos Def klev av scenen lämnade jag och min homie den tajta klungan mitt framför scenen för att få tag på mycket välbehövlig luft och vatten. Utanför klungan råkade vi gå förbi Fatlip från The Pharcyde. Efter ett par sekunders stirrande på honom gick jag fram och hälsade och sa några uppskattande ord. Sen tog vi en bild på oss. Han såg ut att trivas riktigt bra till Mos Defs melodiska och gungande framträdande.

Supernatural kom ut på scenen för ett extra set efter Mos Def, och sedan dök DJ Green Lantern upp och fick igång publiken ordentligt i väntan på kvällens störste. God's son, Nasir Jones. Nas kom ut till N.I.G.G.E.R., och om jag minns rätt så körde han en vers och några refränger av den. Sedan gick han tillbaka i tiden och gav oss N.Y. (Sweden) State Of Mind, Life's A Bitch och många andra godbitar. Nas verkade ordentligt taggad aftonen till ära, och sa att han ville köra låtar från alla hans album och dra igenom så många låtar som det var möjligt. Tyvärr gick ljudet sönder tidigt in i hans set, och medan teknikerna höll på med fixandet av det så snackade han lite random och sedan ville han ha upp några från publiken som kunde rappa för oss. Cred till de två killar som gick upp måste jag säga! Trots att sådant där alltid tenderar att bli smått pinsamt. När Green Lantern meddelade att skiten var igång igen fick vi höra Affirmative Action, Nastradamus, One Mic, I Want To Talk To You, Street Dreams, Hero, If I Ruled The World, Shoot 'Em Up med flera, och kvällens bästa låt - Black President. Nas sa till oss att Barack Obama skulle bli USA:s nästa president den kvällen, och när han ändrade refrängen till "We ARE ready to have a black president", var den inte bara den enorma basen som fick ens kropp att rysa. Nas var fantastisk. Hans ord är fantastiska. Han säger dem med en enorm pondus, och att få se det live är något som alla bör få uppleva åtminstone ett par gånger.

Rock The Bells är classic, och jag hoppas innerligt att de kommer tillbaka med en minst lika bra line-up nästa år. Det var fem fantastiska timmar av hiphop i sin allra renaste form. Helt makalöst bra, och grattis till alla som var där och fick uppleva det! Till er som inte var där, se till att ni går nästa gång en sådan här chans dyker upp. Ni måste.

Bilder och videos kommer upp senare!

Dälek live i Stockholm - review

Igår spelade den amerikanska hiphopgruppen, eller den amerikanska rapparen (vet inte om DJ-människorna och rapparen räknas som en grupp...?), Dälek i Stockholm. På Teater Scenario, ett litet schysst alternativt undergroundställe på Kungsholmen. Under kvällen spelade fler band, däribland Pistol Disco, och hela aftonen bestod av massiva och konstanta ljud blandat med glada dansanta framträdanden och någolunda melodisk sång.

Jag var främst där för att se Dälek, men var tyvärr tvungen att bege mej innan deras spelning var slut eftersom Stockholms tågtrafik är så trist och inte går speciellt sent. Men en dryg halvtimme hann jag se, och jag tror nog att jag fick en ganska hyfsad bild av dem. De byggde upp en sinnessjuk vägg av ljud. Brus, konstant bas, muller och allt möjligt. Väldigt mycket och väldigt högt. Det kanske låter konstigt och kasst, men så var det absolut inte. Det var mäktigt och man kunde urskilja ett tempo i "beaten", så visst diggade man med. Öronproppar var ett måste, precis som det är på alla andra konserter. Dälek skulle kunna beskrivas som en total ljudgröt med inslag av Black Moon-boom bap och Rage Against The Machine-hets. Det var väldigt alternativt, väldigt annorlunda från vad jag brukar lyssna på. Hiphopkänslan fanns dock definitivt där, i musiken och i textern. I de få textrader jag lyckades höra så rappade Dälek om "true street boom-bap", hustlers och livet på New York Citys hårda gator.

En väldigt spännande spelning, och kväll överhuvudtaget. Det var väldigt annorlunda för mej, men skoj var det! Det gäller att utnyttja sådana här tillfällen, när man kan få uppleva nya fräna grejer. Speciellt om man har kontakter som får en uppskriven på gästlistan. Gratisgrejer är bra grejer.

Någon annan som hittade till spelningen igår? Skulle vara roligt att höra vad ni tyckte. Lämna en kommentar!

WAY OUT WEST 2008 (Recensioner, bilder & videos!)

Det har gått en vecka sedan tre superstjärnor från landet på andra sidan atlanten dunkade sönder Slottsskogen i Göteborg. Sorry att det har tagit en vecka för mej att få ner det här, men så går det ibland.

Way Out West anordnades för andra året i rad i Göteborg, som för ovanlighetens skull faktiskt inte hade några regnmoln över sej under den tiden festivalen var. Schysst väder gör det så mycket bättre, det är inte kul med regniga festivalområden. Anyway, perfekt dag tänkte jag och väntade mej en del trevliga musikaliska framträdanden. Min priolista toppades av Lil’ Kim och Kelis, och givetvis Neil Young men det måste man väl inte nämna, och N*E*R*D hade jag ju inte tänkt missa heller. Men första konserten jag såg var lördagens första konsert. På scenen stod softrocksoulgruppen Joan As Police Woman. Trevlig musik, men nog om dem. This is a hiphopblog after all. (Men för er som gillar omväxling och trevlig musik – Joan As Police Woman var namnet). Klockan närmade sej sen 15.00 och jag tog plats längst fram vid scenen där Kelis skulle köra sitt gig. Hon var en kvart försenad men hennes DJ höll publiken på gott humör, och sen kom Kelis ut och frälste publiken, åtminstone mej, med supersköna Millionaire. Hon körde sedan igenom ett gediget gig, där hon blandade råa låtar såsom Bossy och Blindfold Me med ballader, osliskiga sådana - det är det som är så fint med Kelis, hon blir aldrig mesig - såsom Lil Star och Till The Wheels Fall Off. Kelis snackade en hel del mellan låtarna, och sådant är alltid skoj tycker jag. Hon berättade bland annat att hon tyckte att hon var döv och att hennes man (Nas that is) alltid klagar på att hon har TV:n på för högt ljud, och att hon i stort sett hatar alla och därför pausade hon från musiken ett par år. Och nej, Kelis var inte dryg. Hon är provokativ och säger det hon känner för, men hon är bara stencool så istället för att förolämpas eller tycka att hon är olämplig så blir man bara impad av hur rå hon är. Andra låtar som Kelis körde var Trilogy, Milshake, Trick Me, Keep It Down, Get Along With You och möjligtvis några fler som jag inte minns. Festivalens bästa konsert enligt mitt tycke och jag älskar Kelis nu.

Kelis - Bossy (många fler videos som jag filmade finns på youtube.com/karinlilbridge, från denna konsert och från de andra.)


Klockan 18.00 var det dags för Pharrell Williams och hans vänner att entra scenen. Jag stod inte speciellt långt fram eftersom jag planerade att dissa dem efter en stund för att stå längst fram på Lil Kim. N*E*R*D var galna och helt sprängfyllda av energi. Jag har inte lyssnat på deras senaste platta och inte så värst mycket på de tidigare heller, så jag kände inte igen så många låtar. Jag vet att de öppnade med Anti Matter och sen körde de Spazz och Rockstar också. De är de enda låtarna jag kan minnas att de körde. Jag kollade på ungefär 40 minuter av deras set och sen gick jag till den andra stora scenen, där det inte var en kotte. Jag ställde mej vid staketet och spanade in N*E*R*D på storbildsskärmarna. Jag kan inte säga så mycket om N*E*R*D, annat än de är ett galet liveband. Jag skulle gärna se dem igen när jag är lite mer uppdaterad på deras musik.

N*E*R*D slutade och Lil’ Kims konsert skulle enligt schemat börja direkt efter. Det dröjde dock en halvtimme innan Kim kom ut på scenen. Innan hade hennes två sidekicks kastat ut sju tusen Lil’ Kim t-shirts till publiken. Kim kom sedan ut efter ett långt intro där vi fick veta att vi väntade på ”the queen of all queens, the bitch of all bitches”. Lil’ Kim var typ en dvärg. Haha, nämen hon var jättekort. Jag såg henne knappt, och alla fotografer framför scenen skymde henne. Hon kickade i alla fall igång konserten med ett ”Sweeeeden, I’m heeeeere” och sedan en snabb version av It’s All About The Benjamins. Eftersom hon var så pass sen, och schemat var tajt så körde hon bara i 25 minuter. Inte speciellt lyckat. Låtvalet var märkligt. Vi fick höra Diddys Last Night, Aguileras Lady Marmalade och ett par låtar som ingen i hela publiken verkade känna igen. Lil’ Kim har väldigt många egna hits att välja ifrån, men allt vi fick var How Many Licks och Lighters Up. Möjligt att det var någon mer också, minnet sviker. Hon passade även på under det extremt korta setet att ta upp en stackars kille från publiken för att sedan porrdansa med honom till förskräckliga Lollipop. Pinsamt (men vill ni garva lite så spana in min youtubekanal, jag filmade det nämligen). Jag kan inte säga annat än att Lil’ Kims framträdande var riktigt dåligt. En så stor artist som henne ska verkligen leverera mer. Jag har svårt att tro att något fan av Queen Bee var nöjd med konserten. Men det fanns lite positivt i det hela också. Kim sjöng och rappade bra live, det lät jävligt bra när hon väl fick igång låtarna. Lil’ Kim skulle kunna vara så bra live, det är jag säker på. Lördag den nionde augusti blev det bara helt fel. Det var en märklig, och framförallt dålig, konsert. Men, jag skryter ändå gärna om att jag har sett Lil’ Kim. För alla er som var där och såg henne – ge inte upp på henne, en pinsamt dålig konsert gör inte hennes feta soloplattor sämre.

Lil' Kim - Lighters Up (många fler videos som jag filmade finns på youtube.com/karinlilbridge, från denna konsert och från de andra.)


Kvällen avslutades med lite Håkan Hellström, lite Fleet Foxes och mycket Neil Young. Neil Young var grym. Om jag är på en hel konsert där artisten är någon som jag inte kan en enda låt av och aldrig har lyssnat på, men som ändå inte tråkar ut mej så är det bra. Och sådana där rocklegender verkar aldrig svika heller.