Nio år har gått sedan Q-Tip släppte debuten Amplified. År 2002 skulle han ha gett ut albumet Kamaal The Abstract, men albumet blev lagt på hyllan och förblev outgivet. Q-Tip har alltså haft gott om tid på sej med The Renaissance, vilket tydligt märks på de väl genomarbetade och stabila beatsen. Q-Tip har själv producerat alla spår på albumet utom ett, ett ypperligt avvikande som är producerad av legenden J Dilla. Att både skapa musik och rim själv är något som är ovanligt för dagens rappare. Q-Tip har dock aldrig passat in i den mallen. Han hade en grundläggande roll i New Yorks hiphopscen som ledaren i A Tribe Called Quest, och trots att vi inte har fått höra så våldsamt mycket musik av The Abstract på ett bra tag så har han ständigt varit en av de centrala figurerna inom hiphopen. Q-Tip är för speciell, och för bra, för att inte få ha en egen spotlight på sej.Instrumentalen på The Renaissance är fylld med råa oldschooltrummor, klapp och fina pianoslingor. Mysfaktorn är hög. Det är lugn musik, men den är inte långsam. Q-Tip ger oss en blandning av skarp rap, sång och långsamma flow. Lyriken är givetvis bättre än vad de flesta emcees kan mäkta med också, något som man givetvis väntar sej av Q-Tip. Vi blir även bjudna på en bunt duktiga gästartister. Raphael Saadiq, Norah Jones och D’Angelo gör gedigna insatser med sina lena röster. Amanda Diva gör också ett inhopp, på ett av albumens bästa spår, men tyvärr får hon bara ta hand om refrängen. Det lilla jag har hört av henne tidigare har låtit mycket bra och intressant, så det hade varit roligt om hon hade fått en egen vers att rappa över.
Dilla-producerade Move, en ypperlig låt som sagt, skiljer sej en hel del från den övriga plattan. Placerad som mittenspår gör den sej allra bäst också. Man rycks med i boogien efter att ha myst över Q-Tips egna produktioner, vilket man sedan går tillbaka till när Dillas livade beat dunkar ut. Albumet har ett specifikt sound över sej, som inte skiljer sej speciellt mycket mellan låtarna. Det är något som rastlösa människor kanske kan finna jobbigt och tråkigt, men det är bra rap och bra melodier över en gedigen instrumental som har gott om liv och känsla i sej.
The Renaissance är en mycket passande titel till vad som händer i världen idag. Länder förändras och nytt hopp har införlivats hos många. Hiphopen ingår också i en nutida renässans, den förändras i samband med allt annat och blir både bredare och djupare. Q-Tip är, precis som för nästan 20 år sedan, i mitten av detta och det här albumet är, om vi får tro på hans egna ord, den första av många projekt som han ska bjuda på. Det ska inte få dröja nio år till nästa album av detta geni. Idag är den perfekta tiden för Q-Tip att lysa, och han gör det alldeles lysande.
Betyg: 4/5
Bästa Spår:
Gettin' Up
We Fight/Love (Feat. Raphael Saadiq)
Manwomanboogie (Feat. Amanda Diva)
You
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar