Skivrecension: Ashanti - The Declaration

Ashantis fjärde studioalbum släpptes i juni detta år. Jag har dock inte lyssnat på det förrän nu i höst. Kritiken som kom i somras var till största del väldigt besk och fick mej att inte ta mej tid till att lyssna på albumet. Nu i höst har jag drabbats av en enorm törst efter R&B och The Declaration släcker den som en oas i öknen. Trots att den här recensionen kommer upp flera månader försent, så måste jag lägga upp den. Det är för bra för att ignorera, och Ashanti måste få lite ros efter allt ris.

Utan att överdriva kan jag konstatera att albumet bara består av bra låtar, och utöver det en hel del som är riktigt bra. Det är oftast refrängstarkt och meddragande, och de få ballader som finns på albumet gör det inte tristare alls. Ashanti har ingen stark röst, men hon har en bra röst och hon vet hur hon ska använda den. På vissa låtar tar hon i allt hon kan, och på de slow jamz som finns så tar hon fram den försiktiga, men ack så fina, väsrösten. Oftast är det dock någonstans mittemellan, och det är där som Ashanti trivs bäst. The Way That I Love You, So Over You och titelspåret är bombastiska låtar, där Ashanti kliver fram som en självständig kvinna som har fått nog av opålitliga män. Struggle, In These Streets och Good Good är bara några stycken av de riktigt fräscha somriga R&B-låtarna som finns på albumet. Det är fränt och Ashanti håller det osliskigt med meningar som ”when my man leaves the house/I know he’s coming right back/I got that good good”. Hon har självförtroende och visar det, något som jag önskar att fler R&B-artister skulle göra. Jag förstår inte varför The Declaration har fått så dåligt betyg på så många ställen. Det är fräsch modern classic R&B. Det är inte speciellt nyskapande, men det är fortfarande så bra. Det är mer än vad man förväntar sej av en artist som Ashanti. Hon är ingen levande legend och inte den superstjärna hon var när hon först kom. Ashanti har mognat och växt upp, men istället för att överdrivet visa det i sin musik har hon stannat kvar vid det unga och fräscha. Hon ser till och med ut som en nybliven sextonåring på bilderna i bookleten till albumet. Det här albumet ger mej hopp. Det bidrar inte med något nytt spektakulärt, men står ändå ut eftersom så mycket annat ska vara nytt och spektakulärt.

Det är inte svårt att förklara hur det här albumet är. Det är hundra procent riktigt bra R&B. Genom alla tretton spår. Det här året har det kommit extremt många bra R&B-album, bland andra Mariah Careys, Ne-Yos, Jennifer Hudsons, Solanges och så vidare, men Ashantis är minst lika viktigt som deras och definitivt värt att lyssna på!

Bästa spår:
In These Streets
Body On Me (Feat. Nelly & Akon)
The Way That I Love You
Good Good

Betyg: 4/5