Skivrecension: Mary J. Blige - Growing Pains

Eftersom Mary J. Blige kommer till Stockholm nu i maj så har jag äntligen börjat lyssna på henne. Förut hade jag fått för mej att hon inte var bra, fast att jag inte hade hört i stort sett någonting av henne. Sen började jag tänka att jag borde ge henne en chans.. att hon kallas "The Queen of Hiphop & RNB" lär ju betyda något? När jag sedan såg att hon skulle komma hit så beställde jag hem hennes första platta, What's the 411?, och skrev upp några andra av hennes plattor på min inköpningslista. Ifall att hon skulle leva upp till sitt rykte även för mej så skulle det ju vara katastrof att råka missa konserten. Idag köpte jag hennes nya, Growing Pains, och den hyllade No More Drama från 2002. Jag har lyssnat igenom Growing Pains ett par gånger nu och kan inte sluta. Så jävla bra! Jag har som sagt inte hört speciellt mycket alls av Mary, så jag har inte riktigt koll på hur hon är eller hur hon "ska" låta, men Growing Pains är en ruggig platta. Det är imponerade att hon kan få ihop något så bra efter nästan 20 år i businessen och 7 fullängdsalbum.

MARY J. BLIGE - GROWING PAINS (2007)

Growing Pains startar mycket lovande. Det första spåret, Work That, är rnb i ett nötskal, och den följs av rnb i ett nötskal-2, Grown Woman (featuring Ludacris). Båda låtarna är riktigt bra, det är sköna beats, skön melodi och Mary levererar. Ludacris tillför en skön hiphopkänsla till Grown Woman och man hör hur Mary uh-uhar på äkta hiphopmanér i bakgrunden innan hon drar igång låten med en kaxig vers. Skivan fortsätter sedan med poppigt glada Just Fine, en låt som jag hade svårt för den första gången jag hörde den men som växer och blir bättre för varje lyssning. Efter de tre starka inledande spåren följer x antal downtempo känslolåtar. Kanske kan bli lite tjatigt, men personligen så är jag blown away över hur personlig och seriös Mary låter, och över hennes starka röst. Man blir inte besviken. Ur den klungan av liknande låtar skulle jag dock kunna utmärka alla, så bra är det. Mary är the Queen of Hiphop & RNB, and she knows it, and she's in this game to keep it that way. När man har nått plattans mitt så når man höjdpunkten. Låten Roses. Roses är känslosam och framförs av en pissed off Mary J. Blige. Det känns äkta. Marys starka souliga röst sjunger verkligen ut budskapet, och hennes snack mellan verserna förstärker känslan i låten ordentligt. Det här är den absolut bästa låten på plattan, och man känner sej lite paff efter att ha lyssnat på den. Whooo.. Efter Roses fortsätter plattan på samma sätt som innan, det blir många låtar i ganska samma stil. Men det blir aldrig tråkigt, och man kommer att hitta sina egna favoriter bland klunglåtarna. Det är ju också så att jag inte har lyssnat så jättemycket på plattan än, så jag kommer säkert att upptäcka allt fler skillnader mellan låtarna efter fler lyssningar. Skivan avslutas sedan med Come To Me (Peace), och det är ett magnifikt avslut. Det är en otroligt stark låt, som innehåller lite av alla andra låtar på plattan. Den är som the mother of klunglåtarna. Låten börjar med ett beat och en vers som talar om att det kommer sluta i något kraftfullt, och visst gör det det. Mary sjunger från själen. Hela plattan binds ihop på ett mycket bra sätt, och man sitter och är förundrad över mästerverket i en halv minut innan man sätter på första spåret och lyssnar igen. Grande

Betyg: 4+/5