Skivrecension: Joe Budden - Halfway House

Joe Budden har sedan den självbetitlade debuten kom ut år 2003 förberett för albumet Padded Room, hans officiella uppföljare till debuten. Padded Room skulle ha släppts i år, men har blivit uppskjuten ett par gånger och planeras nu att släppas i februari 2009. Som kompensation för förseningen av albumet har Joe Budden nu gett ut Halfway House, ett album som bara finns att ladda ner från internet. Turbulensen kring diverse skivbolag och albumsläpp har dock inte haft någon negativ inverkan på Buddens musikaliska kreativitet. Snarare tvärtom. På Halfway House går han hårt på varje låt och hans rim är fulla med frustration och kämparglöd. Beatsen är tunga och dramatiska, och framförallt mäktiga. Rockiga samplingar från Coldplay, Alice Cooper och Bryan Adams passar Buddens hårdhet perfekt. Det här albumet har utan tvekan fokus på verserna. Refränger existerar i stort sett inte, förutom på ett par spår. För att klara av låtar som bara består av verser måste man vara säker på micken och ha en betydelsefull och stark lyrik. Joe Budden klarar av det alldeles galant, och säkerligen utan att försöka speciellt mycket. Det låter som att han talar direkt ur hjärtat och inte ens mellan verserna kan ha hålla sej borta från micken, utan han låter oss alltid veta att det är honom det handlar om, och att det är riktig hiphop vi lyssnar på. Joe Budden håller sig högst upp hela tiden, inte under en sekund får beatsen övertag på honom. De starkaste spåren är därför de med kraftfullast instrumental, eftersom det är då som även Joe är kraftfullast och bäst. Den nyligen startade supergruppen Slaughterhouse, som består av Joe Budden, Crooked I, Joell Ortiz och Royce Da 5’9”, medverkar på låten med samma namn, och det är sju överväldigande minuter där alla går riktigt hårt. Alla fyra rappare är kända för att vara nästintill omöjliga att stoppa när de går igång på ett bra beat, och tillsammans skapar de en kraftfull låt som tycks pågå i en evighet. Det är vers efter vers efter vers av rå hiphop i gettostil från den gamla skolan. Slaughterhousemedlemmarna är förutom Heartbreak och Nino Bless de enda gästerna på albumet, och de räcker gott och väl. Joe Budden behöver inte hjälp från någon för att skapa riktig hiphop. Albumet innehåller visserligen inte något hitmaterial, på grund av avsaknaden av refränger som lätt sätter sig på hjärnan, men det är en typ av hiphop som vi sällan hör dessa dagar. Det är hårt och ärligt. Det näst sista spåret har titeln Just To Be Different, och precis som det antyds är det en låt fylld med djupa känslor. Beatet, som är det lugnaste på albumet, är väl anpassat till de personliga texterna. Det är en perfekt nedtrappning efter alla intensiva spår som kom innan. Den sista låten på albumet är dock en halvt svängig låt som skulle platsa på vilket halvbra mainstreamrapalbum som helst. Visserligen tillför det en variation från resten av låtarna som till stor del låter väldigt lika varandra, men det är den sämsta låten på albumet. Det blir en lite trist avslutning på en skiva som tvingar en att ta en minut att hämta sig, innan man sätter på den igen och lyssnar en gång till.

Bästa spår:
Sidetracked
Slaughterhouse (Feat. Joell Ortiz, Nino Bless, Crooked I & Royce Da 5'9")
Under The Sun
Just To Be Different

Betyg: 4/5