Tisdagen den fjärde november 2008 var minst sagt en överväldigande dag. Rock The Bells med Supernatural, De La Soul, Mos Def och Nas i spetsen skulle komma till Stockholm och spela på mysiga annexet. Under en och samma kväll. Barack Obama skulle bli vald till USA:s första svarta president, och i och med det skulle kanske det mest fantastiska under denna generation inträffa. Det som skulle hända hände, med lite plus i kanten. The Pharcyde blev inbjudna till den fantastiska hiphopaftonen i Stockholm, istället för Mos Def som till slut dök upp ändå trots nyheten om att han hade ställt in. Och Barack Obama vann en överlägsen seger.
Dörrarna till annexet öppnade för en gångs skull i utsatt tid och publiken såg att ut att vara mycket spridd. Äldre hiphopveteraner, yngre entusiaster, fjortisar, punkrockare och alla möjliga samlades för en afton fullpumpad med livemusik. Svenska rapparen Form One gick upp på scenen först och körde ett par låtar. Jag hade inte hört han förut men han var helt okej. Svängig glad musik med fina inslag av trumpet och saxofon. Han hade med sej någon refrängsjungande Vincent i sjömankostym också. Form One var en lagom introduktion, men han glömdes bort fort när Supernatural gick upp på scenen och hälsade på publiken. En del hade säkert redan fått reda på att Mos Def trots allt skulle dyka upp, men många blev nog förvånade när Supernatural informerade oss om vilka som var in tha house. Supernat gick sedan och förberedde sej för sitt set, men vi fick inte stå och vänta speciellt länge. DJ Scratch, från The Roots, och Supernatural kom ut och framförde ett helt fantastiskt freestyleset. Jag har aldrig sett något liknande. Det var freestyle när den var som allra bäst, och punchline efter punchline som fick folk att jubla och lyfta på taket. Scratch fick på några riktigt tunga beat och det allra bästa var när han gjorde sitt egna A Milli, och Supernat slängde en hel del feta lines i fejjan på lille Wayne. Efter lite random freestylande tog Supernat fram sina finaste nummer. Han meddelande att varje gång Scratch gjorde ett "svoschande" långsamt ljud skulle Supernat snurra ett par varv och förvandlas till en ny rappare varje gång. Så förutom jordens bästa freestylare fick vi se Slick Rick, Busta Rhymes och Biggie Smalls på scenen. Det var inte bara texten och flowet som Supernatural ändrade när han imiterade dem, han lät även precis som dem. Grande grande grande. Som sista nummer lät han publiken slänga upp vadsomhelst på scenen som han sedan freestylade till. Allt för att visa hans enorma freestyletalang.
Efter Supernatural fick vi en kort paus, och sedan klev The Pharcyde upp på scenen. Alla fyra originalmedlemmar till och med! Slimkid3, Imani, Fatlip och Booyie Brown rev av sina oldschool-klassiker en efter en. Ya Mama, Pack The Pipe, Passing Me By, Oh Shit och en hel del fler. De gjorde det fantastiskt bra. Alla fyra hoppade omkring fyllda av energi, och meddelade att trots att de var nästintill 40 år gamla så var de fortfarande de som styrde the game. De var på topp. Det roligaste var när Fatlip stoppade upp det hela och skulle göra ett statement. Han tog upp de rykten som har cirkulerat om att det var han som var orsaken till att gruppen splittrades i slutet av 90-talet på grund av att hans påstådda alkoholism och drogproblem. Fatlip läspade energiskt fram att det var bullshit, och att han bara hade en sak att säga om det. Den yngre delen av publiken trodde att han drog igång en Britney Spears-låt, men det känns bättre att säga att The Pharcyde boybanddansade och sjöng Bobby Browns klassiker My Prerogative. Riktigt roligt, och som tur är fick jag det bra filmat också! Kommer upp på YouTube inom kort.
Efter Pharcyde började det bli ordentligt trångt med folk. Det märktes att kvällens nästa akt, De La Soul, var något som de flesta såg framemot extremt mycket. Vilket givetvis är rättfärdigat! De La Soul är De La Soul, och behöver ingen närmare beskrivnin. De La klev på scenen och hade ett bra drag, även om det sänkte tempot mycket från The Pharcydes energiexplosion. Det var dock en välbehövlig kontrast och att få se och höra De La Soul framföra sina fantastiska låtar som är nästintill 20 år gamla var otroligt kul. Det kändes inte som år 2008. För oss yngre som missade den fantastiska perioden i början av 90-talet när hiphopen var riktigt fresh, ärlig och glad så var nog den här kvällen det närmaste vi kan komma att få uppleva det vi missat. För de äldre som var med redan på den tiden misstänker jag att kvällen kändes som en tidsresa tillbaka till the good old days.
Efter De La blev det ännu mer tajtare, vilket egentligen inte är jobbigt eftersom man helt enkelt kan slappna av helt och hållet och ändå fortsätta vara stående. Haha. Nåja, efter ett tag kom kvällens överraskning Mos Def ut på scenen. I en vackert mönstrad sjal, skinnjacka och blå skjorta. Han gav oss låtar som Hip Hop, Life Is Real, Umi Says och givetvis Ms. Fat Booty. Riktigt fett var att han körde Black Stars Definition också! En av mina favoritlåtar genom tiderna, och givetvis en av de låtarna som jag verkligen hoppades att han skulle köra. Mos Def var inte speciellt livlig utan stod mest still medan han rappade. Den största delen av hans set bestod dock av reagge- och soullåtar som Mos Def snurrade runt och ropade lite till. Det var aningen sent, men ändå originellt och det passade Mos Def bra. Han är dock en riktigt bra rappare med tungt material, och man hade nog hoppats på att han skulle utnyttja det lite mer. Kraftfullt blev det ändå vid vissa tillfällen. Speciellt när han knöt näven till You Can't Stop Me Now och shoutade ObamaObamaObamaObama!
Kort innan Mos Def klev av scenen lämnade jag och min homie den tajta klungan mitt framför scenen för att få tag på mycket välbehövlig luft och vatten. Utanför klungan råkade vi gå förbi Fatlip från The Pharcyde. Efter ett par sekunders stirrande på honom gick jag fram och hälsade och sa några uppskattande ord. Sen tog vi en bild på oss. Han såg ut att trivas riktigt bra till Mos Defs melodiska och gungande framträdande.
Supernatural kom ut på scenen för ett extra set efter Mos Def, och sedan dök DJ Green Lantern upp och fick igång publiken ordentligt i väntan på kvällens störste. God's son, Nasir Jones. Nas kom ut till N.I.G.G.E.R., och om jag minns rätt så körde han en vers och några refränger av den. Sedan gick han tillbaka i tiden och gav oss N.Y. (Sweden) State Of Mind, Life's A Bitch och många andra godbitar. Nas verkade ordentligt taggad aftonen till ära, och sa att han ville köra låtar från alla hans album och dra igenom så många låtar som det var möjligt. Tyvärr gick ljudet sönder tidigt in i hans set, och medan teknikerna höll på med fixandet av det så snackade han lite random och sedan ville han ha upp några från publiken som kunde rappa för oss. Cred till de två killar som gick upp måste jag säga! Trots att sådant där alltid tenderar att bli smått pinsamt. När Green Lantern meddelade att skiten var igång igen fick vi höra Affirmative Action, Nastradamus, One Mic, I Want To Talk To You, Street Dreams, Hero, If I Ruled The World, Shoot 'Em Up med flera, och kvällens bästa låt - Black President. Nas sa till oss att Barack Obama skulle bli USA:s nästa president den kvällen, och när han ändrade refrängen till "We ARE ready to have a black president", var den inte bara den enorma basen som fick ens kropp att rysa. Nas var fantastisk. Hans ord är fantastiska. Han säger dem med en enorm pondus, och att få se det live är något som alla bör få uppleva åtminstone ett par gånger.
Rock The Bells är classic, och jag hoppas innerligt att de kommer tillbaka med en minst lika bra line-up nästa år. Det var fem fantastiska timmar av hiphop i sin allra renaste form. Helt makalöst bra, och grattis till alla som var där och fick uppleva det! Till er som inte var där, se till att ni går nästa gång en sådan här chans dyker upp. Ni måste.
Bilder och videos kommer upp senare!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar