.jpg)
Jag har läst en hel del recensioner av Beyoncés nya album, och de flesta har varit väldigt lika. Såhär brukar det låta: ”För många låtar, att det är en dubbelplatta skapar obalans, inte alls personligt, lite tråkigt, men det är ju Beyoncé så givetvis är det bra. Men inte så bra som det borde vara.” Jag håller inte med. Och jag tror inte att det är för att jag är ett extremt hängivet Beyoncéfan heller. Jag skulle säkerligen blint ignorera mindre bra saker, om de fanns, men jag försöker vara så objektiv som möjligt. Jag har lyssnat på skivan nonstop i fyra dygn nu. Jag får abstinens efter några minuter utan att höra på den, och dessa dagar är en fager period av mitt liv. När jag bara hade hört skivan ett par gånger var jag dock inte helt säker på om det här levde upp till den kvalitet jag önskade. Jag förstod vad recensenterna menade. Det fanns en del spår som satte sej direkt och seglade upp som några av årets bästa låtar. Solklara hittar, något som Beyoncé nog alltid kommer att mäkta med. Men ett bra album måste självklart vara mer än ett par klockrena spår. Det måste finnas en helhet, och när det gäller Beyoncé så måste i stort sett varenda spår vara sjukt bra. Och i början så var jag alltså tveksam till att det på det viset. Men sedan släppte förväntningarna. Inte förväntningar på hur bra skivan skulle vara, utan på hur den skulle vara. Hur det skulle låta, hur hon skulle sjunga och hur texterna skulle lyda. Och jag kunde till slut lyssna obehindrat och ta till mej musiken och budskapet ordentligt. Men låt mej gå tillbaka lite till mina första tankar, det som jag tänkte att jag skulle skriva här om jag skulle fortsätta ha dem. Jag tyckte att den personliga skivan av albumet,
I Am, inte var speciellt personlig. Beyoncé är en av världens bästa sångerskor genom tiderna, och det finns alltid inlevelse i det hon sjunger. Men om man jämför med hur personlig hon har låtit tidigare så tyckte jag först inte att det nådde upp dit. Något som också förvånade mej var att låtarna på den personliga delen av albumet verkade handla mer om hjärtesorg och besvikelse, än om vacker kärlek. Jag skulle gärna höra Beyoncé i en lugn låt med en text som liknande den i
Dangerously In Love 2. Det skulle kännas fint, och passande efter vad som verkar vara sex lyckliga år, och still going strong, tillsammans med Jay-Z. På den kaxiga skivan, Sasha Fierce, skulle man ju kunnat anta att det skulle vara mer egoism och independent woman som dissar sin man, typ
Single Ladies, men istället är det mycket som är tvärtemot det. Det är inget negativt, det var bara förvånande.
Nu tycker jag inte längre att skivan är opersonlig. Inte alls. Jag suger i mej alla ord, tänker på dem, anpassar dem till mej eller beundrar dem bara. Beyoncé sjunger ur sin själ och in i lyssnarnas i spår som
If I Were A Boy,
Halo,
Smash Into You,
Hello och många fler. Ett par låtar är väldigt lugna och det är egentligen inget som sticker ut med dem. De bara finns, och de bara flyter på som en tjock kräm. Det låter trist, men det är ju inte det. Det är något nytt, och det tar en stund innan man förstår det. Beyoncé har hittat många nya sound till det här albumet. Och det är inte första gången i karriären som hon har kommit med nya sound. Debuten
Dangerously In Love hade ett mycket kompakt sound genom hela plattan, det var romantiskt intensivt, jazzigt och sexigt, kärleksfullt och viskande. Låtarna på uppföljaren
B’day hade också ett mycket homogent sound. Det var aggressivt, dansant och Beyoncés röst var extremt kraftfull.
I Am … Sasha Fierce är inte lika enhetlig som dem, och inte bara för att det är ett dubbelalbum med två tydligt olika inriktningar.
I Am-låtarna är inte enhetliga, och
Sasha Fierce-låtarna är inte enhetliga. Beyoncé förändras hela tiden, och det är helt fantastiskt. Nya sidor dyker ständigt upp, samtidigt som de gamla finns kvar. Och det är så extremt bra, allt hon gör.
På
I Am … Sasha Fierce har nog den mest spännande sidan av Beyoncé hittills dykt upp. Som Sasha Fierce är hon fruktansvärt fierce på spåren
Diva och
Video Phone. Det är hiphopbeats och nästintill rap under delar av låtarna. Och det är inte allt. Beyoncé är gangsta och stönar fram ord som ”hustla”, ”ballin’”, ”gotta get that money”. Allt i felgrammatik och med en southern swagger. Det är helt fantastiskt. Och det är sexigt, och inte sexigt som romatiskt sexigt som på
Dangerously In Love. Det är porrigt.
Exempel 1:
“Uhh what, you want me naked. If you like this position, you can tape it ... on your videophone. Hustla keep on talkin’, you like the way it’s poppin’”
Exempel 2:
“You know them G's, they be holla. Especially the hot ones. Brooklyn, Atlanta, Houston to New Orleans. When they see me they be like "yo B lemme call you". You breakin’ my focus, boy yo you be cute and ya baalllin'"
Exempel 3:
Them hustlas keep talkin’, they like the way I’m walkin. I Got no time fo’ frotnin’, I know just what I’m wantin'"
Vad mer kan man säga om det? Jag har längtat efter en sådan här sida av Beyoncé, och som jag skrev tidigare tror jag att det är först nu som hon har vågat göra det. När hon har fastställt att en del av albumet ska vara fierce och sexigt, och att det är ett alterego som talar. Nu har hon gjort så att det är okej att vara porrig och aningen kontroversiell, men ändå vara den ytterst respekterade och mogna Beyoncé Knowles.
Det blir speciellt när det är Beyoncé, som ni har märkt så är det här min längsta recension hittils
och jag har en hel del kvar att skriva. Jag tänkte gå igenom alla spår och skriva en liten, eller stor, kommentar till dem. Hoppas ni har orkat läsa såhär långt och att ni fortsätter. Det här är del 1 av specialrecensionkategorin i bloggen.
I Am...
If I Were A Boy
Utan tvekan ett av albumets allra bästa låtar. Det är svårt och kanske omöjligt att ranka låtarna, men jag gissar på att detta är i topp tre. En av de mest personliga låtarna, trots att det är den enda som Beyoncé inte varit med och skrivit själv. Sådant spelar dock ingen roll, andras ord kan ibland passa en själv perfekt och det här är helt rätt för Beyoncé.
Halo
Också en av albumets allra bästa. Också topp tre. Tror jag. Det går ju inte att veta, men det här är en av Beyoncés bästa låtar någonsin. Det pyttelilla spåret av vocoder stör aningen, men det är bara på två ord i början och sedan är det totalt överväldigande. Det går rätt in i själen. Lämnar en paff, överrumplad och lycklig.
Disappear
Det här är en av de första låtarna på albumet som verkligen var på min hjärna hela tiden. Det är små detaljer, små kullar i melodin som gör hela låten och det är fruktansvärt vackert. Det är albumets första riktiga ballad, och Beyoncé framför en otroligt bra text med en djup, nästan viskande, röst. Troligtvis min favorittext på albumet, förutom de porriga på Sasha Fierce men det här är ju helt annorlunda, så en jämförelse behöver man inte ens försöka sej på.
”I try to reach you, I / Can nearly feel you / You’re nearly here / And then you disappear / You disappear / And when i lie all by myself / I see your face and I here your voice”
Broken-Hearted Girl
Den här låten är en väldigt typisk halvdyster R&B-låt om kärlek. Den skulle kunna vara av i stort sett vilken annan R&B-artist som helst. Men Beyoncé gör den garanterat bättre än alla andra, och samtidigt som en känsla av ”det här var ju inte så jättespeciellt” infinner sej så känner man även motsatsen. Men där tror jag faktiskt att det är hardcorefanet som blockar den objektiva synen. Oavsett, helt klart en bra låt.
Ave-Maria
Att Beyoncé har en förkärlek för gospel har visat sej i rena gospellåtar på ett par Destiny’s Child-album. Här väver hon dock in det i en vacker ballad med ännu en riktigt bra text, och hennes röst är helt fantastisk i refrängen. Instrumentalen är något som fascinerar mej på den här låten också. Den känns så simpel på ett mysigt och inspirerande sätt. Som om man sitter i ett mörkt kuddrum med tända ljus och lyssnar på en vacker naturlig Beyoncé klädd i myskläder, när hon tillsammans med ett litet piano och något exotiskt spännande instrument sjunger för sej själv, för mej och för hela världen. Typ så.
Smash Into You
Jag har bildat ett speciellt förhållande till den här låten. Den är inte en sådan där sinnessjukt bra låt som är sinnessjukt bra på ett musikaliskt sätt, tror jag, utan den är sinnessjukt bra av någon anledning. Jag vet inte riktigt vad det är. Den känns också simpel och texten är fin och positiv och jag blir glad. Den är lättsam men ändå personlig. Som sagt, jag vet inte. Den är allting. Den är jättemycket och den är jättelite. Jag tycker den är jättebra. Säkerligen en av mina topp 5 favoritlåtar av Beyoncé, någonsin.
Satellites
Den här var till en början en sådan där låt som man inte riktigt har någon profil av. Den fastnade inte, den var bara ”en av de där i slutet”. Men tar man sej tid, och det gör man, och lyssnar på albumet gång efter gång så kommer denna till slut ut i ljuset. Också positiv och fin, med fina detaljer som gör låten speciell och skapar en fin helhet. Det är fint att höra Beyoncé vara lycklig, men ändå sårbar. Jag har väldigt svårt för puttinuttiga grejer, jag är ju ice cold, men jag har en ordentlig mapp med Beyoncé & Jay-Z-bilder som jag tittar igenom regelbundet med ett fånigt leende.
”In our eyes / Love’s still alive / We’ve come untied […] / We have all the love we need / When we’re apart I cannot breathe”
That’s Why You’re Beautiful
Ungefär som
Satellites. I början är den i skuggan, men sedan stegar den fram och visar sina vackra sidor. Det är en fri låt, den skulle nästan kunna vara improviserad. Beyoncés röst flyter och det blir mycket wailningar. Det finns ingen tydlig struktur i låten. Riktigt bra låt, och även denna har några detaljer som får en att rysa lite extra.
Sasha Fierce
Single Ladies (Put A Ring On It)
Get Me Bodied part 2, känns denna som. Hetsigt, upprepande, tillhörande koreografi, kaxigt och framförallt väldigt bra. Solklart singelval, en Beyoncélåt som aldrig kommer glömmas bort.
Radio
Ett spaceat och maffigt beat. Lite väl maffigt ibland, men det dröjer inte länge innan Beyoncé tar kommandot över rymdskeppet. Hennes röst är på topp och hon förvandlar det till riktigt bra låt. Konceptet med en kärleksförklaring till musik brukar alltid bli bra och Beyoncé får det att bli fierce och sexigt med rader som:
”The only one that papa allowed to hang out in my room / With the door closed / We’d be alone / And mama never freaked out when she heard it go ”Boom!” / Cuz’ she knew we were in the zone"
Diva
Jag älskar den här. Första gången jag hörde introt stannade jag upp och fylldes av förundran. Det är värsta hiphopintrot, typ
A Milli-style och sedan brer Beyoncé på med det kaxigaste jag någonsin hört.
”Nanananana / Diva is the female version of a hustla / Of A Hustla / Of A / Of A / Hustla”, och sedan så kan man nästan påstå att hon rappar.
”Are you gon’ be talkin shit? / […] / Been the numba one diva in this game fo’ a minute”. Det finns så mycket att citera från den här låten, det är så nytt och så kaxigt. Jag vet inte om man uppfattar den så om man inte är ett seriöst fan, men om man kan Beyoncé så känns detta, visserligen inte oväntat, men ändå överraskande. Och B låter som en seriös och äkta hustla när hon shoutar ”Gettin’ moooney, diva be gettin’ money”.
Sweet Dreams
Den här läckte ut redan i vintras, då med titeln
Beautiful Nightmare, och enligt Beyoncé skulle den absolut inte var med på albumet. Jag blev hyfsat förvånad när jag hörde den med tanke på det uttalander, men även ganska glad för det är en riktigt bra låt som absolut platsar på skivan. Den är dock ganska maffig och hypig, och att den kommer så fort efter maffiga
Radio gör en lugn chillare som mej lite stressad.
Video Phone
Jag har redan pratat om den här. Liksom
Diva är den kaxig och mer hiphop än R&B. Det metalliska beatet understöds av konstanta stön i bakgrunden och i första halvan av låten är Beyoncé frän och kaxig och sjunger med hårda ord. På andra halvan sänks Beyoncés tempo och hon får på en ordentlig southern swagga och är inte blyg för att vara sexig. Inte blyg alls. Låt mej citera än en gång,
“Uhh what, you want me naked / If you like this position / you can tape it / On your videophone / Hustla keep on talkin’ / you like the way it’s poppin’”. Ruskigt bra, lätt top tre over låtarna på Sasha Fierce.
Hello
Också en av mina personliga personliga favoriter. Ni vet vad jag menar, som med
Smash Into You. Det är något speciellt. Okej, jag är nog väldigt svag för låtar som skulle varit smöriga om någon annan hade gjort liknande. Men Beyoncé kan aldrig vara smörig, det blir bara fint, lyckligt och glatt och jag öppnar Beyoncé & Jay-Z-bildmappen. Den här låten har även en del specialgrejer som man fäster sej vid mycket, och som man längtar efter att få höra. Tempot är ganska spännande, och Beyoncé följer det. Hennes röst är väldigt bred, det går lite upp och lite ner och det är välartikulerat uttal. Jag fullkomligt älskar den här låten, den är en såndär som jag har på repeatrepeatrepeat och som alltid spelas upp i mitt huvud när det är tyst.
”You’re my fire when I’m Cold / You had me at hello / Hellooo / Hello / […] / Without you my sun doesn’t shine”.
Ego
Den här låten är nästan rolig. Jag vet inte om man ska ta den seriöst eller inte. Det är som när Solange glatt sjöng ”Fuck the industry”. Och precis som Solange så har Beyoncé fått på en riktigt bra och kaxig text. Hon är självsäker, och visst måste man tro på henne när hon sjunger
”Damn, I know / I’m killing you with these legs / [..] / I talk like this cuz’ I can back it up / I walk like this cuz’ I can back it up”. Det ryktas om att det ska komma en remix på denna där en självsäker rappare gästar. Vidare rykten säger att det är Kanye West. Snälla snälla snälla, inte Kanye. Snälla snälla snälla, Jay-Z.
Scared Of Lonely
Det här är en låt med ett högt tempo som inte har en maffig instrumental. Det är en snabbt pulserande bastrumma och lite cymbaler som gör att låten hela tiden klättrar. Det är en bra låt, men inte så mycket mer än det. Har egentligen inte så mycket mer att säga om låten, förutom att man nog hade kunnat önska ett bättre avslut.
Sådär. Det här är en fantastisk skiva. I jämförelse med hennes två tidigare har jag svårt att uttala mej hur den står sej. Alla album har jag olika känslor för, så det går inte riktigt att jämföra dem.
Dangerously In Love håller jag som världens bästa album genom tiderna, alla kategorier. Den är nummer ett.
B’day är så annorlunda och så otroligt bra på sitt sätt, den känns inte lika personlig på grund av att det nästan bara finns explosiva uptemplåtar på den. Dock är det inte bara superhittar, utan låtarna är fyllda av känslor, så vid en djupare lyssning inser man att även den är personlig.
Jag är glad att Beyoncé körde på det här konceptet med ett dubbelalbum. Det fungerar alldeles utmärkt, och uppdelningen ger tillfälle för djupare analyser.
I Am … Sasha Fierce står sej fantastiskt bra vid hennes tidigare album. De hör ihop och de är alla tre i den absoluta toppen av världens bästa R&B-album. Nu är det bara att räkna ner dagarna tills man får ställa upp det fjärde mästerverket i hyllan. Det är dock en grej jag saknar på
I Am … Sasha Fierce. Jay-Z. Bara för att han borde vara med. Han behövs egentligen inte.
Betyg: 5/5
Bästa spår:
If I Were A Boy
Halo
Disappear
Smash Into You
Single Ladies (Put A Ring On It)
Diva
Video Phone
Hello
Julkänslan har precis börjat smyga sej på och julstressen kommer snart infinna sej, men inte riktigt än. Nu ska man bara mysa av nybaket och julmusten, och vad passar perfekt till det om inte lättsam downtempomusik. Inga tunga ballader och inget som tvingar en till jobbig rörelse. Det är bara chill, men samtidigt uppiggande.
.jpg)
.jpg)
Nio år har gått sedan Q-Tip släppte debuten Amplified. År 2002 skulle han ha gett ut albumet Kamaal The Abstract, men albumet blev lagt på hyllan och förblev outgivet. Q-Tip har alltså haft gott om tid på sej med The Renaissance, vilket tydligt märks på de väl genomarbetade och stabila beatsen. Q-Tip har själv producerat alla spår på albumet utom ett, ett ypperligt avvikande som är producerad av legenden J Dilla. Att både skapa musik och rim själv är något som är ovanligt för dagens rappare. Q-Tip har dock aldrig passat in i den mallen. Han hade en grundläggande roll i New Yorks hiphopscen som ledaren i A Tribe Called Quest, och trots att vi inte har fått höra så våldsamt mycket musik av The Abstract på ett bra tag så har han ständigt varit en av de centrala figurerna inom hiphopen. Q-Tip är för speciell, och för bra, för att inte få ha en egen spotlight på sej.
+bmp.bmp)
