Eric B & Rakims megaklassiker, Paid In Full, 1987. OLDschool!
Mary. J Bliges debutplatta, What's the 411?, från 1992.
Raekwon - Only Built For Cuban Linx... (1995) klassikervarnng?
John Legends sophomorealbum Once Again (2004).
Common - Like Water For Chocolate (2000).
Mos Def - The New Danger (2004). En knasig blandning av hårdrock, jazz, funk, soul och hiphop ger en grym hiphopplatta endast om The Mighty Mos Def finns med i bilden.
Jag har inte lyssnat igenom alla än. Genomlyssning är ett gediget arbete, som ska ta sin tid. Lyssnar just nu på Mjb's What's the 411?, och njuter av dess extremt extrema oldschool feeling. Jag skäms över att erkänna att jag inte har lyssnat alls på the queen of hiphop & rnb tidigare. Jag har haft någon konstig motsättning mot Mary och fått för mej att hon är överskattad. Jag vet ju fortfarande inte vad jag tycker om henne, jag misstänker starkt att hennes sound har ändrats sen första plattan kom för 16 år sedan, men!, jag har äntligen kommit to my senses och ska ge henne en chans. Och varför inte börja med början?
The New Danger med Mos Def är den jag har lyssnat mest på hittills, och den har redan satt sej ganska bra. Normalt sett tar det minst en vecka innan jag "känner" plattan och lär mej låtarna osv, men detta gick på en dag. Jag var lite tveksam till om jag verkligen skulle köpa den här plattan eftersom Mos har gått över alla möjliga musikaliska gränser på den här plattan och skapat något nytt konstigt sound. Jag gillar hiphop som har inslag av jazz, funk eller electroknasigheter, men något jag sällan gillar är rock. Elgitarrer och grejer brukar bli störigt. Det är en del skränande gitarrer på The New Danger, men det funkar faktiskt bra, förutom på låten Freaky Black Greetings. Jag höll just på att säga att de andra "rocklåtarna" på plattan, Zimzallabim och Ghetto Rock, är de starkaste spåren, men sedan kom jag ihåg Sunshine, Life Is Real och Champion Requiem. Mos är absolut bäst när han rappar över funkiga hiphopbeats. Mystiska souliga The Boogie Man Song och jazziga Blue Black Jack är också två höjdpunkter på plattan.
Commons Like Water For Chocolate är den sista jag hunnit lyssna igenom. Jag läste i en lång artikel om Common (publicerad i kingsize nr 4 2007) att Like Water For Chocolate är Commons bästa platta hittills, men jag läste det först efter att jag hade beställt den så det var inte orsaken till köpet, men det höjde mina förväntningar. Jag började lyssna på Common ordentligt ganska nyligen, köpte hans Be för ett par månader sedan, efter att bara ha hört vissa gästanden han har gjort på bl.a. Kanye West-låtar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är något med Common som jag diggar. Musiken är givetvis grym och han har ett bra flow när han rappar, men det är något utöver det.. han är en bra snubbe, väldigt down to earth skulle jag gissa på. I vilket fall som helst har jag inte lyssnat in mej så jättemycket på LWFC men jag ser framemot att lyssna på den mermermer.
Jag kanske återkommer någon dag senare när jag har lyssnat mer på plattorna, för att vädra alla oerhörda superlativ som jag ska beskriva deras awesomeness med. Jag ser framemot att lyssna på John Legends souliga pianoklink och Paid In Full med Eric B & Rakim... en hiphopplatta från 1987 lär sitta fint denna vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar