Chamillionaire live på Nalen

Ikväll är det dags för konsert. Chamillionaire på nalen! Har sett framemot denna konsert länge, så det kommer bli sjukt kul. Jag tror verkligen att Chamillionaire kan göra en riktigt bra liveshow med hans flowiga och, på något sätt, ganska hetsiga låtar. Så nu är det förpepp som gäller, Ultimate Victory på repeat! (GRYM PLATTA!)

Imorgon eller senare denna vecka kommer det komma upp någon slags recension på konserten på bloggen. Jag ska försöka hinna skriva lite om Memphis Bleeks nya mixtape också, som verkar jävligt bra, och om Busta Rhymes nya mixtape som jag inte hunnit lyssna på alls än.

Skivrecension: Mary J. Blige - Growing Pains

Eftersom Mary J. Blige kommer till Stockholm nu i maj så har jag äntligen börjat lyssna på henne. Förut hade jag fått för mej att hon inte var bra, fast att jag inte hade hört i stort sett någonting av henne. Sen började jag tänka att jag borde ge henne en chans.. att hon kallas "The Queen of Hiphop & RNB" lär ju betyda något? När jag sedan såg att hon skulle komma hit så beställde jag hem hennes första platta, What's the 411?, och skrev upp några andra av hennes plattor på min inköpningslista. Ifall att hon skulle leva upp till sitt rykte även för mej så skulle det ju vara katastrof att råka missa konserten. Idag köpte jag hennes nya, Growing Pains, och den hyllade No More Drama från 2002. Jag har lyssnat igenom Growing Pains ett par gånger nu och kan inte sluta. Så jävla bra! Jag har som sagt inte hört speciellt mycket alls av Mary, så jag har inte riktigt koll på hur hon är eller hur hon "ska" låta, men Growing Pains är en ruggig platta. Det är imponerade att hon kan få ihop något så bra efter nästan 20 år i businessen och 7 fullängdsalbum.

MARY J. BLIGE - GROWING PAINS (2007)

Growing Pains startar mycket lovande. Det första spåret, Work That, är rnb i ett nötskal, och den följs av rnb i ett nötskal-2, Grown Woman (featuring Ludacris). Båda låtarna är riktigt bra, det är sköna beats, skön melodi och Mary levererar. Ludacris tillför en skön hiphopkänsla till Grown Woman och man hör hur Mary uh-uhar på äkta hiphopmanér i bakgrunden innan hon drar igång låten med en kaxig vers. Skivan fortsätter sedan med poppigt glada Just Fine, en låt som jag hade svårt för den första gången jag hörde den men som växer och blir bättre för varje lyssning. Efter de tre starka inledande spåren följer x antal downtempo känslolåtar. Kanske kan bli lite tjatigt, men personligen så är jag blown away över hur personlig och seriös Mary låter, och över hennes starka röst. Man blir inte besviken. Ur den klungan av liknande låtar skulle jag dock kunna utmärka alla, så bra är det. Mary är the Queen of Hiphop & RNB, and she knows it, and she's in this game to keep it that way. När man har nått plattans mitt så når man höjdpunkten. Låten Roses. Roses är känslosam och framförs av en pissed off Mary J. Blige. Det känns äkta. Marys starka souliga röst sjunger verkligen ut budskapet, och hennes snack mellan verserna förstärker känslan i låten ordentligt. Det här är den absolut bästa låten på plattan, och man känner sej lite paff efter att ha lyssnat på den. Whooo.. Efter Roses fortsätter plattan på samma sätt som innan, det blir många låtar i ganska samma stil. Men det blir aldrig tråkigt, och man kommer att hitta sina egna favoriter bland klunglåtarna. Det är ju också så att jag inte har lyssnat så jättemycket på plattan än, så jag kommer säkert att upptäcka allt fler skillnader mellan låtarna efter fler lyssningar. Skivan avslutas sedan med Come To Me (Peace), och det är ett magnifikt avslut. Det är en otroligt stark låt, som innehåller lite av alla andra låtar på plattan. Den är som the mother of klunglåtarna. Låten börjar med ett beat och en vers som talar om att det kommer sluta i något kraftfullt, och visst gör det det. Mary sjunger från själen. Hela plattan binds ihop på ett mycket bra sätt, och man sitter och är förundrad över mästerverket i en halv minut innan man sätter på första spåret och lyssnar igen. Grande

Betyg: 4+/5

Alicia Keys i Stockholm

Wooop. Sitter och är ganska halvblind på grund av extrem trötthet. Loggade in på MySpace och såg att Alicia Keys hade lagt till en video från Stockholm, Sweden. Trots att jag sitter helt orörlig och ser ut som ett apatiskt barn så blev jag lite lyrisk inombords. You can't get enough of AK. Klippet filmades några timmar innan konserten och det är roligt att höra vad hon kände och så precis innan man själv såg henne. Hon är en bra människa. Down to earth, det märks.

Kolla in:

http://myspacetv.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=31062166

Soldjah

Jag tog en liten nostalgitripp idag och kollade på massa Destiny's Child videos. Kan inte fatta att det nästan var fyra år sedan de släppte sista, eller förhoppningsvis senaste, plattan Destiny Fulfilled. Jag tror stenhårt på comeback. Jag lever på den förhoppningen. Reunion är ett måste!!!

Spana in videon till Soldier, deras hetaste någonsin. Låten är hiphop, videon är hiphop. Galet snyggt gjord, och Beyoncé är såååå het, och them BK hustlas är inte så dumma heller. Råhett helt enkelt.



Coming up snart: Review på Memphis Bleeks nya mixtape, Feed The Streets Part 3.
(Lyssnar igenom nu för första gången, och det låter FETT)

The 6th Sense

Sitter och lyssnar igenom Commons Like Water For Chocolate igen och den är så jävla fet! Har fastnat ordentligt för Dj Premier-producerade The 6th Sense. Beatet är så sjuuuuuuuukt skönt, souligt och lite obligatoriskt Premier-scratchande, sköna samplingar och lite Bilalsång i refrängen. Galet galet galet bra. Tycker dock att videon inte riktigt passar till låten.. men fuck it, lyssna bara. Det är underbart.

Yeah. It's Common Sense.. and DJ Premier
We gon help y'all see clear
This is real hiphop music.. from the soul y'all

ett hiphopens försvarstal

Mycket av hiphopens lyrik är ytlig. Det handlar ju bara om sex, droger, guns och cash. Till viss del är det faktiskt så och jag kan absolut se det som negativt, men jag har också respekt för det. Jay-Zs Big Pimpin’ till exempel, det är inte speciellt svårt att gissa lyriken där och därmed anta att det är en meningslös och skrytig ytlig låt. Men tänk efter lite, Jay-Z kom från ett miljonprojekt i Brooklyn (Marcy projects), hustlade gatan, började rappa, blev miljonär och the CEO of Hiphop. Den här världen handlar om pengar, det är icke att förneka. Mina föräldrar, som med jämna mellanrum suckar åt hiphopens ”meningslösa” och ”destruktiva” budskap, håller inte igen med att otaliga gånger påpeka att jag borde utbilda mej till något som kommer att ge mej ett jobb med hög lön. Cash is king.

Jay-Z gick från Marcy to Madison Square, han tjänade fett med cash, och han skäms inte för det inte. Big pimpin’, spending G’s. Det är väl minst sagt ett lyckat liv och han borde väl ses som en förebild för alla? Han hade ambition och nu har han pengar. Föräldrar borde överösa sina ungar med hiphop! Okej, jag kanske överdrev lite där. Knarket, våldet och kvinnoförnedringen som finns i stor utsträckning i hiphopen är inte en bra grej, men det borde vara common sense att inte ta till sej allting man hör. Nåväl, den här texten är ett försvarstal för många rappare som har fått ytlighetsstämpel på sej, (eller varför inte för hiphopen i stort). De har nått till den punkt som många människor vill nå till och blir därför, givetvis, starkt avundade av många. Avundsjuka visar sej ofta i form av nedlåtande och ogillande uttryck och rapparna svar på det är ”skrytlåtarna” och musikvideos där de viftar med benjaminsbuntar på en lyxyacht. In your face hatas. Hela grejen har ju sen eskalerat och jag erkänner att jag själv tycker att det är lite löjligt med alla unga rappare som tror att de äger världen, men det är inte så farligt, de kommer nog att växa upp och mogna. Förutom pengar så är ju förresten även självsäkerhet en sån där viktig grej som alla bör sträva efter. Varje steg på den ekonomiska och sociala stegen känns bra, och har man nått högst upp känns det nog jävligt bra. Visserligen kan det bli överdrivet med en miljon låtar om ungefär samma sak, men holla, det är deras liv och de ska ha credd för vad de har åstadkommit.

Det är inte alltid jag är in the mood för att skriva det jag just har skrivit, och jag måste varva G-Unit och Fabolous med Common, Mos Def och Talib Kweli på iPoden. Men jag står för det jag har skrivit, och vill inte skämmas för det jag lyssnar på.


Förresten så är det sant vad Jigga säger i Ignorant Shit;

Y’all niggas got me really confused out there. You make Big Pimpin’ and Give It 2 Me one of those that held me as the greatest writer of the 21st century. I make some thought provoking shit and y’all wonder whether he fallin off..

This is that ignorant shit you like
Nigga, fuck, shit, ass, bitch, trick plus ice
I got that ignorant shit you love
Nigga, fuck, shit, maricon, puta and drugs
I got that ignorant shit you need
Nigga, fuck, shit, ass, bitch, trick plus weed
I’m only tryna give you what you want
Nigga, fuck, shit, ass, bitch
You like it, don’t front

... it’s only entertainment!

Fabolous släpper nytt

Läste just att Fabolous ska bli lite wannabejigga och göra en platta baserad på en film, typ American Gangster style. Haha, måste säga att det låter mycket intressant.. Nåja, Losos senaste platta (From Nothin' To Something [2007]) var faktiskt grym. Han rappar fortfarande 'nonsens', men han låter inte som en 12åring längre. Losos grej är Diamonds On His Damn Chain och sådant, inte seriöst tungt shit, och han gör sin grej bra. Om man ska börja jämföra Fabolous platta med Jiggas American Gangster såå.. kan det nog bli konstigt.

Första singeln kommer om någon månad och plattan lär komma sensommar/höst.

A. Keys

Hey y'all. Hemma igen. Har skrivit lite shit medan jag var borta men vet inte om det var så värt. Anyway, för alla Alicia Keys luvahs, vilket det säkert finns en miljon av out there!, här är en ny video från hennes tour som hon la upp på sin blogg (www.krucialkeys.com/blog):

http://www.krucialkeys.com/blog/wp-content/uploads/ak-frankfurt-shout-out-march-4-2008-h264-aac.mov

Yeaaah, skön hon är. Muuucchh love to the people.

Lite mer Alicia-stuff. Hon är med i nån slags tvserie. Jag vet inte riktigt vad det är men det är väl lite roligt. Det är nog någon reklamgrej för mtv.. Aaaanyway, här är en länk så att y'all kan se första episoden.

http://www.mtv.com/asm/dove/videos.jhtml

Latah.

Semester och låttips

Hejhej. Jag ska bege mej iväg på påsksemester ett par dagar. Ska till finska österbotten och göra absolut ingenting, förutom att lyssna på en massa massa hiphop och läsa hiphoptidningar. Medföljer gör en bärbar dator, så jag kanske knåpar ihop några texter som jag kan lägga ut här på bloggen när jag kommer hem. Har tänkt tipsa om en del plattor som är mina egna favoriter, och skriva lite längre recensionsliknande grejer. Vi får se vad det blir.

Kan förresten tipsa om några låtar som jag inte kan sluta lyssna på för tillfället:

Mos Def - Ms. Fat Booty
Mos Def - Life Is Real
Mos Def - Sunshine
Common - Cold Blooded (Feat. Rahzel, Roy Hargrove & Black Thought)
Common - A Song For Assata (Feat. Cee-Lo)

Funkiga beat, smarta texter, sköna samplingar, consciousness... Common och Mos Def sitter bergsäkert på tronen i det hiphoplandet.

Hiphop Saves Lives

Jag tänkte skriva något krönikaliknande om vad hiphop är, men det är besvärligare än jag trodde. Medan jag funderar vidare på detta lyssnar jag gärna på Lupe Fiascos nya singel Hip Hop Saved My Life, en enkel men ack så stolt och vacker hyllning.

He picked up his son with a great big smile
Rapped every single word to the new born child
Then he put him down and got back to the kitchen
Put on another beat and got back to the mission -
To get his momma out the hood, put her somewhere in the woods
Keep his lady lookin' good, have her rollin' like she should
Show his homies there's a way, other than that flippin' yay'

Nya plattor

Fick hem en del nya plattor igår, månadens absoluta höjdpunkt! Det nya tillskottet i samlingen är följande:

Eric B & Rakims megaklassiker, Paid In Full, 1987. OLDschool!
Mary. J Bliges debutplatta, What's the 411?, från 1992.
Raekwon - Only Built For Cuban Linx... (1995) klassikervarnng?
John Legends sophomorealbum Once Again (2004).
Common - Like Water For Chocolate (2000).
Mos Def - The New Danger (2004). En knasig blandning av hårdrock, jazz, funk, soul och hiphop ger en grym hiphopplatta endast om The Mighty Mos Def finns med i bilden.



Jag har inte lyssnat igenom alla än. Genomlyssning är ett gediget arbete, som ska ta sin tid. Lyssnar just nu på Mjb's What's the 411?, och njuter av dess extremt extrema oldschool feeling. Jag skäms över att erkänna att jag inte har lyssnat alls på the queen of hiphop & rnb tidigare. Jag har haft någon konstig motsättning mot Mary och fått för mej att hon är överskattad. Jag vet ju fortfarande inte vad jag tycker om henne, jag misstänker starkt att hennes sound har ändrats sen första plattan kom för 16 år sedan, men!, jag har äntligen kommit to my senses och ska ge henne en chans. Och varför inte börja med början?

The New Danger med Mos Def är den jag har lyssnat mest på hittills, och den har redan satt sej ganska bra. Normalt sett tar det minst en vecka innan jag "känner" plattan och lär mej låtarna osv, men detta gick på en dag. Jag var lite tveksam till om jag verkligen skulle köpa den här plattan eftersom Mos har gått över alla möjliga musikaliska gränser på den här plattan och skapat något nytt konstigt sound. Jag gillar hiphop som har inslag av jazz, funk eller electroknasigheter, men något jag sällan gillar är rock. Elgitarrer och grejer brukar bli störigt. Det är en del skränande gitarrer på The New Danger, men det funkar faktiskt bra, förutom på låten Freaky Black Greetings. Jag höll just på att säga att de andra "rocklåtarna" på plattan, Zimzallabim och Ghetto Rock, är de starkaste spåren, men sedan kom jag ihåg Sunshine, Life Is Real och Champion Requiem. Mos är absolut bäst när han rappar över funkiga hiphopbeats. Mystiska souliga The Boogie Man Song och jazziga Blue Black Jack är också två höjdpunkter på plattan.

Commons Like Water For Chocolate är den sista jag hunnit lyssna igenom. Jag läste i en lång artikel om Common (publicerad i kingsize nr 4 2007) att Like Water For Chocolate är Commons bästa platta hittills, men jag läste det först efter att jag hade beställt den så det var inte orsaken till köpet, men det höjde mina förväntningar. Jag började lyssna på Common ordentligt ganska nyligen, köpte hans Be för ett par månader sedan, efter att bara ha hört vissa gästanden han har gjort på bl.a. Kanye West-låtar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är något med Common som jag diggar. Musiken är givetvis grym och han har ett bra flow när han rappar, men det är något utöver det.. han är en bra snubbe, väldigt down to earth skulle jag gissa på. I vilket fall som helst har jag inte lyssnat in mej så jättemycket på LWFC men jag ser framemot att lyssna på den mermermer.

Jag kanske återkommer någon dag senare när jag har lyssnat mer på plattorna, för att vädra alla oerhörda superlativ som jag ska beskriva deras awesomeness med. Jag ser framemot att lyssna på John Legends souliga pianoklink och Paid In Full med Eric B & Rakim... en hiphopplatta från 1987 lär sitta fint denna vår.

Hej bloggen.

Första inlägget på denna just skapade blogg, ska bara titta hur allting funkar och ser ut..