Jennifer Hudsons liv är som en saga. Efter att ha deltagit i American Idol, där hon i stort sett inte var mer än en i mängden, snappade hon åt sej rollen som Effie i den fantastiska
Dreamgirls. Där fick hon skådespela tillsammans med bland andra Jamie Foxx, Eddie Murphy och Beyoncé. Hennes lysande agerande gav henne en Oscar för bästa biroll och Jennifer gick från ingen till världens bästa, över en natt. Nu i höst är hon bioaktuell igen med
The Secret Life Of Bees och i somras hade hon en mindre roll i
Sex & The City. Hennes debutalbum har därmed fått vänta ett par år, och tack vare det är det utan tvekan ett av de bästa R&B/soul-albumen på länge. Jennifer har en kaxig och självsäker attityd, som spelar av sej i hennes skådespeleri, och som verkligen visar sej på hennes album. Det är en själsäker diva med otrolig inlevelse och en helt fantastisk röst som levererar det ena starka spåret efter det andra. Låtarna sticker inte ut speciellt mycket från varandra, det håller sej ganska nära balladträsket men Jennifers starka röst och attityd räddar låtarna från att bli klena och smöriga. Det enda spåret som skiljer sej från resten är Timbalandproducerade
Pocketbook där Ludacris gästar. Spåret levererar och skär R&B, det är alls så överdrivet som allt annat Timbaland har producerat de senaste åren, medan resten av låtarna är mer till det souliga hållet. Jennifer behärskar båda genrerna men det är när hon får sjunga ut på riktigt som man blir helt paff. Redan efter att ha hört ett par låtar började jag dra paralleller mellan den här plattan och Beyoncés debutalbum,
Dangerously In Love. Stilmässigt är de inte nära varandra, men likheten ligger i att varje spår är fantastiskt bra och det är oerhört sällan som artister lyckas med det. Beyoncés
D.I.L. är enligt mej det bästa albumet någonsin, genom alla tider och alla genrer, och att nu kunna jämföra Jennifer Hudsons album med Beyoncés gör till och med mej förvånad. Det är bara ett spår på Jennifer Hudsons självbetitlade album som sviker. T-Pain-gästade
What’s Wrong (Go Away). Här är han mer destruktiv än jag någonsin hört honom tidigare. Låten är en äkta kärleksduett, där sångerskan och sångaren blottar sina själar för varandra i dramatisk sång. Jennifer Hudson är idealet för en sådan typ av låt, med hennes naturliga skådespelartalang och röstkapacitet. Men när T-Pain låter som en alienrobot i målbrottet faller liksom det hela. Det är dels förfärligt och vemodigt, men också något att skratta gott åt. Egentligen gör det ingenting att låten finns med, eftersom jag trots det håller plattan oerhört högt, men hade den gästats av någon med duglig sångröst eller slopats helt hade Jennifer Hudsons debutalbum varit nästintill helt perfekt. Och det hade varit riktigt häftigt. Riktigt roligt att se och höra är att de har slängt in Dreamgirlslåten
And I Am Telling You I’m Not Going också. Det är en mäktig musikallåt och det är under den låten man får uppleva den ultimata styrkan av Jennifers gigantiska röst. Det är fullkomligt överväldigande.
Låtarna på albumet skiljer sej inte från varandra stilmässigt, men det blir inte tråkigt en enda sekund. Det här är en extremt stabil platta och alla spår är fantastiska. Alla superlativ i världen räcker inte till när man ska skriva om Jennifer Hudson. Hon har en riktigt stark personlighet och jag ser framemot att både höra och se mer av denna fantastiska kvinna.
Bästa spår:
Spotligt
I’m His Only Woman (Feat. Fantasia)
Invisible
And I Am Telling You I’m Not GoingBetyg: 5/5
Det är svårt att inte vara konservativ när det gäller hiphop. T.I. har ändrats genom åren, från en rå kaxig emcee till en stjärna som gör poplåtar med rapverser. Man vill klaga på det, men sen känner man en känsla av orättfärdighet. Varför ska T.I. behöva göra samma sak hela tiden? Det skulle väl bara resultera i att han blir fejk, eftersom